Tankar & ännu mer tankar...

Varför får man den där känslan ibland, att man bara vill gå och gömma sig,
sätta sig någonstans där ingen kan hitta en och bara sitta där tills allt känns bra igen?
Eller den där känslan om att man inte betyder något.
Att man bara finns utan någon speciell anledning utan bara finns för att finnas typ.
Jag hatar att känna så..
Men något jag hatar ännu mer är att känna sig bortglömd och inte älskad.
Men jag vet att det är massa som älskar mig, för den jag är.
Men ibland lixom försvinner det där fina
och det är som om en röst i mitt huvud tar över och vill inget annat än att se mig misslyckas.
Varför just jag? Vad har jag gjort för fel?
Jag vill kunna vara lycklig, även när jag är själv, men varför kan jag inte få va det?
Jo, för jag tänker för mycket. jag tänker hela tiden, tänk om, tänk om...
Jag ska fan inte ens behöva tänka så. Och jag vill inte ens tänka så.
Jag litar faktiskt på dig, det är alla andra jag inte litar på.
Alla äckliga människor som bara finns för att förstöra för andra
och se hur de brister när dom förstör allt dom äger och har..
Jag skulle inte klara av att bygga upp allt igen om du försvann nu,
jag skulle helt enkelt ge upp istället
och låta alla håna och skratta åt mig tills min kropp inte klarade mer,
för jag överlever inte utan dig, utan dig är jag INGET!
Jag bara önskar du visste hur mycket jag älskar dig.
Och ibland önskar jag att du skulle visa dom där gulliga känslorna för mig lite oftare.
För det finns fan inget bättre, för vet du? Då mår jag som bäst!
Och de där fina spontana sms:en du skickar ibland, det gör verkligen min dag.
Om jag bara visste hur jag skulle sluta bli svartsjuk för vart ända liten sak som händer..
För jag vill inte va svartsjuk,
eller det vore väl konstig om jag inte skulle bli det över huvudtaget,
men jag menar att jag vill inte att du ska tycka att jag är jobbig,
för det är jag när jag är svartsjuk, det vet jag.
Usch, jag hatar mig själv för det! Förlåt.

Det finns en till sak som jag hatar.
Att jag är så jävla liten.
Kan jag inte få bli arton nu? För jag vill inte klassas som liten längre..
Jag vill känna mig viktig, stor & omtyckt.
Fan det är sju jävla månader tills jag är arton
och sommaren kommer va så tråkig när man inte kan gör något (för att man är för liten!)
Just nu känns allting så långt borta på något sätt
och det känns fan inte som om jag kommer något närmare.
Aja, men vem har sagt att livet är lätt?
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
För jag minns den första gången, och hur det kändes.. Men gör du det?

Bye Fuckers!
/M.Persson